Essä av Birgitta Holm, ursprungligen publicerad i SvD 2024-11-17
”He va då rent för kuseligt så lik han är n’Peter Carlsson på Northvolt.” Hur många med mig måste inte ha suttit där i salongen, såväl i Sarahuset i Skellefteå som nu i höst på Uppsala stadsteater, och tänkt så när Sara Lidmans ”Jernbanan” sattes upp på scenerna där. ”Jernbanan”, en sångteater byggd på de fem första delarna av Sara Lidmans Jernbaneepos från 1977–85, skildrar entreprenören och byapojken Didriks uppgång och fall i Lillvattnets socken under åren kring förra sekelskiftet.
Som pjäs börjar och slutar den i Didriks cell på Långholmen och skeendet däremellan kan tänkas vara hans rekapitulation i minnet av vad som ledde dit. Var Peter Carlsson, grundare och vd för Northvolt, kommer att sluta vet vi inte än. Filip Hammar i ”Filip och Fredrik” lär redan när summan på 40 miljarder för första gången hördes ha gissat på fängelse. Nu är det investerade kapitalet uppe i hela 60 miljarder och känslan av svindel bara ökar.
Men så långt vi nu kan blicka är överensstämmelserna kusliga nog. Historien upprepar sig alltid, som Marx säger. Först som tragedi och sedan som fars.
Redan gestalterna, två gossekarlar som sticker ut både genom sin frimodighet och i sin klädsel, Didrik Mårtenson i sin röda bussarong bland bondpojkarna på hästsläppardagen och Peter Carlsson med kastad slips bland affärsvärldens strikta kostymer. Båda drabbas av en närmast religiös kallelse. För Didrik sker det när han sitter på dass och läser i ett gammalt blad om de diskussioner som förs i riksdagen om en eventuell fortsatt sträckning av stambanan genom övre Norrland. Om fnysningarna mot landsändan som hörs i vissa läger och om möjligheten till något annat: ett Lillvattnet förbundet med riket så att invånarna där äntligen skulle bli ”såsom svenskar och fullständiga människor!”
Peter Carlssons kallelse kom efter en olycka i Kanada där han sånär hade strukit med i ett snöras. I sitt sommarprogram 2021 berättar han att frågan han ställde sig vid uppvaknandet var vad han nu ville göra med resten av sitt liv. Det skulle vara något som gjorde skillnad och var positivt för omvärlden i stort. Svaret var klimatkrisen och att hans uppdrag var att vända mänskligheten bort från fossila bränslen genom att bygga en jättelik batterifabrik.
Rollen som Gröne Jesus var axlad.
För båda tillkommer den viktiga faktorn av en mentor. Hur mycket litteratur Jernbaneeposet än är så är Didrik en historisk person och skeendet grundat på ingående studier i arkiv och annan forskning – förlagan till huvudpersonen är ingen mindre än Sara Lidmans egen farfar. Det ödesdigra moment då Didrik hittar sin ledsagare är alltså ingenting hämtat ur luften. Tillfället är då Didrik gör sitt första besök i Skellefteå och kommer till Lidstedts handel: ”Och hade han inte haft karaffinen till stöd hade han kanske svimmat inne i Lidstedts handel. Den var tre eller fyra gånger så stor som Valbergs bod, hemma i Lillvattnet; och det värsta var att Didrik inte kunde upptäcka en enda sak som han inte behövde, i samma stund.”
Det visar sig att konsul Lidstedt redan har nåtts av ryktet om Didrik och hans vältaliga entusiasm för järnvägen, så snart träder Lidstedt själv fram och börjar ge anvisningar för hur Didrik ska agera för att nå sitt mål – ett mål som ytterst skiljer sig radikalt från de mål som bolagen och handelshusen har för järnvägen och där Didrik bara ses som ett nyttigt redskap att snart kastas bort.
Den bod som Peter Carlsson nästan svimmar i när han träder in är Teslafabrikens kontor i Kalifornien. I nästan didrikska termer beskriver han i sommarpratet sina känslor inför anblicken: ”ett stort öppet rum fyllt med 350 ingenjörer och en energi som påminde om ett handlargolv på New York-börsen eller en nyhetsredaktion precis före sändning. Man kunde ta på stämningen.” Kulmen sker när Elon Musk träder in. Även här handlar det om ett rykte som hade föregått mötet och som lett till att en rekryterare på Tesla hade ringt Peter Carlsson medan han var i Singapore och kallat honom till USA.
Elon Musk får samma proportioner hos Peter Carlsson som konsul Lidstedt hos Didrik, ja sådant som en bondson som Didrik Mårtensson bara kan säga indirekt och filtrerat genom Sara Lidmans vetande, det framträder här i klara verba. Elon Musk var den som öppnade hans ögon för en helt ny typ av företagande, en som blickade framåt och inte lät sig bindas av gamla sanningar och traditioner. (”Men Didrik vill inte veta något om dem som gått före”, står det i Jernbaneeposet.)
Framför allt var det han såg hos Elon Musk en affärsverksamhet driven av ”ren idealitet”. På plats på Tesla – ”Teslasvensken” är ett annat namn Peter Carlsson har i folkmun – hade han erfarit ”vilken kraft det finns i ett bolag som verkligen är styrt av en högre vision”. Med patos understryker han vilken styrka det innebär för en medarbetare och en stab att man ”aldrig kunde ifrågasätta hans motiv eller hans villighet att underordna sig bolagets mål”.
I och med olyckan bestämmer sig alltså Peter Carlsson för att föra dessa metoder och dessa visioner till Sverige. År 2017 står han tillsammans med socialdemokratiska kommunalmän och blickar ut över det som ska bli byggplatsen för hans egen skapelse i samma anda, batterifabriken Northvolt i Skellefteå. När mittdelen av Jernbaneeposet börjar, ”Nabots sten”, står Didrik på höjden av sin makt och blickar ut över den flark i Lillvattnet som ska bli platsen för stationshuset.
Två segrare och med sig har de en hel trakt. Löftena är gränslösa. Med Northvolt kommer Norrland att återbefolkas, näringarna att blomma och världen bli grön på nytt och med jernbanan mat på borden, besök av majestätet och köpekläder åt alla. Orden äts från läpparna på de karismatiska ledarna: ”tre och en halv miljoner batterier per minut” i Northvolt och, på flarken i Lillvattnet, att i och med jernbanan ”till och med våra drömmar komma att bli bättre”.
Kriserna kommer snart och de ser i princip likadana ut på bägge håll. Förseningar av leveranser, inkommande såväl som utgående. Skatter och andra fordringar som måste betalas in. Krångel med arbetskraften. Uppskov man skaffar sig och pengar som flyttas mellan fickorna.
I Didriks fall hade han vid det här laget en rad uppgifter: kommunalnämndens ordförande, innehavare av handelsbod, uppköpare av avverkningsrätter, leverantör av slipers, förhandlare om grusintäkter, arbetsledare för huggare och ansvarig för en rad av underleverantörer. Själva det storslagna i hans tänkande gör att allt blir lite på en höft: inropen sker till överpriser, skogsrätter visar sig trots besiktning vara sjuka, leveranser uteblir, tillkallade arbetare försummas, löner dumpas och småbönder bedras på betalning för grus och trä.
Det låter som rapporterna i radio och tidningar i dag. Tillverkningar som står stilla, skulder som växer, styrelsemedlemmar som lämnar, investerare som drar sig ut, ouppklarade dödsfall och usla arbetsförhållanden. Om Didrik hade ett antal huggare att ansvara för så rör det sig för Peter Carlsson om en arbetskraft hopsamlad från över 85 nationer.
För Didrik personligen slutade det i en dundrande konkurs. I dagens penningvärde rörde det sig om cirka 50 miljoner, och detta för en enskild hemmansägarson i Sveriges fattigaste landsända. Ju desperatare läget blev, desto större oegentligheterna i hans transaktioner. Funktioner flöt samman, pengar flyttades från den ena kassan till den andra. Närstående drogs in, papper skrevs på, skulder växte. För oegentligheter mot huvudman och förskingring av nödhjälpsmedel dömdes Didrik till slut till tio månaders fängelse att sittas av på Långholmen i Stockholm.
Hela trakten drogs med i Didriks fall. Bondmoror som lurats att ta kredit i handelsboden, syskon som släppt till sina besparingar, grannar som skrivit på skuldsedlar, huggare som inte fått sin lön. Alla drevs de från hus och hem, alla hamnade de längre och längre ut på släta skaren.
I förhållande till det befinner sig Peter Carlsson i en annan division. Om det för Didriks del rörde sig om några blåsta grannar så handlar det för Carlssons del om hela Sveriges skattebetalare och pensionssparare. Det är vi, om än mer utspritt och indirekt, som vid sidan av storinvesterarna står för kalaset.
Ett tema genom jernbaneeposet är ”den underbare mannen”. Det hela börjar där, med Spadar-Abdon som vandrar ner till Stockholm för att hos Konungen skaffa sig rätt gentemot lantmätaren och hans orimliga gränspåle. Redan första kvällen råkar han på en underbar man på gatan som erbjuder sin hjälp och lurar av honom hela reskassan.
Hur gärna låter vi oss inte luras.
Konsul Lidstedt är en underbar man, en uppenbarelse av allt som är Löftet i tillvaron – tills det vänder ryggen åt en. I del fyra av eposet, kallad just ”Den underbare mannen”, är det Didrik som har börjat glida in i den rollen. Elon Musk är en underbar man, en uppenbarelse av en företagare driven av ”ren idealitet” och med en affärssyn uteslutande styrd av en ”högre vision”. Hur det ser ut i dag för alias Gröne Jesus när Musk lierat sig med en tillträdande president med planer på att skrota alla klimatmål kan jag bara undra över.
Kanske är det Peter Carlsson som börjar glida in på platsen för den underbarare mannen. Det lilla vi vet om hans läge just nu är att han löpande har sålt undan sina aktier.
Men som sagt, hur gärna låter vi oss inte luras. Att slippa frysa och svälta och slita ont i Sveriges fattigaste landsända må vara. Ett svidande smärtsamt avsnitt i eposet är när den hungerbleke Gretason kommer in i handelsboden därhemma och får syn på en soppskål, en skål med blomgirland av en skönhet som han aldrig tidigare skådat. Han går iväg med soppskålen i stället för det mjöl han var ute för att köpa. Mat på bordet åt barnen ihop med lite skönhet och drömmar är kanske inte för mycket begärt.
Men att låta sig luras bara för att slippa ändra en levnadsstandard som historiskt sett är den högsta någonsin? För att kunna fortsätta köra bil, fortsätta flyga, fortsätta äta kött?
Med tre och en halv miljoner batterier per minut löser det sig?
Birgitta Holm
Professor em i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till bland annat ”Sara – i liv och text” (1998)